anagustafson

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu..
jag brukar vara rätt bra att lösa problem och så, men nu har ja lyckats ställa till de..
Känns inte bra, de va inte de ja hade i tanke

När jag mår jätte bra och när ja mår dåligt har jag svårt att äta, har inget sug efter någonting, kroppen är för upptagen med att ta hand om andra känslor då.
De är lite så ja känner nu, och ja kan säga att de är inte bra jag mår.



Jag skriver inte de här för att ni ska tycka synd om mig, inte alls så ja tänkt.
När jag mår dåligt vill ja skriva, de får mig att må lite bättre, de va så jag tog mig genom högstadiet när jag mådde skit. Jag skrev allt, hur jag kände, va jag tänkte och va jag ville säga till alla de som svek mig. Jag har kastat nästan allt jag skrev då, jag ville ha bort allt, ville inte minnas de, bara bort med skiten. Men ja ångrar nu i efterhand att ja slängde de, men jag har en lite bok kvar som jag skrev i i skolan. När jag läser allt jag skrivit får ja tillbaka den känslan igen, allt de tomma som fanns i mig och ja bli jätte ledsen. Men ja kommer aldrig kasta de, de är en stor del av mitt liv, troligtvis en av de jobbigaste tiderna, men de är något som ja inte bara vill gömma och lotsas om att de aldrig varit. Jag berätta för folk som vill veta om de, men de är inte många som vet om de.. När man pratar med vissa som gick på hedäng med mig, så får man "va har du mått dåligt" tillbaka. Men jag drog mig undan och folket såg väl inte mig, jag pratade inte speciellt mycket, typ inget. Jag var ständigt ledsen, ständig huvudvärk. Gick hem från skolan minst en dag i veckan, gick till psykolog och pratade. De ända stället som ja mådde bra va med innebandyn, men tänker ja tillbaka på den tiden så va de då som ja skrek på domare, blev ledsen väldigt lätt osv, så så jätte bra mådde ja inte där heller.
Jag kämpade mig tillbaka i slutet på nian och då började lärarna reagera, när jag redan mått dåligt 1,5 år!
Tänker ja tillbaka på hedäng se jag inget bra, de går verkligen inte..

Folk som träffar mig idag tror inte att ja har mått dåligt, kompisarna från gymnasiet ser mig som en glad tjej, men de va för att ja skulle bara klara av den skiten på hedäng och börja om helt när ja började på gymnasiet. Och de gjorde jag, och gymnasiet var en kanon tid! tre år kändes mer som en månad, hade så himla kul, lärde känna så mycket roliga människor och vänner för livet troligtvis.

Synd bara att man inte kan må kanon hela livet ut..